Kaajsakarlsson

Ett otroligt jobbigt beslut att fatta.
Ett beslut som har suttit väldigt långt inne.
Ett beslut som jag tror att vi kankse håller på att fatta.
Vågar jag värkligen det här?
Det känns nödvändigt och föhoppningsvis är det rätt beslut att fatta.
Vi gör det här tillsammans.
Jag kan inte säga att jag inte har något att förlora för herregud det har jag värkligen.
Är livrädd för vad som kan hända.
Livrädd för att göra fel och behöva ångra.
Men när ångern redan finns där så kanske det inte är så dumt trots allt.
Trots att man varit skit skeptisk till det förut.
Men hallå om det bara tog dig18 år att hitta det så kanske är det just därför som du är livrädd att förlora allt.
Hoppet om att det som stundvis är så bra ska saknas och att längtan och kärleken ska trolla bort allt det där som bara gör ont.
Att det bara för gott med sig.
En längtan att hitta det som finns här men som vi tycks tappat bort, inte totalt men åtminstonde glömt bort var vi lagt det.
Hoppet om att det blir en väckarklocka som ringer och att alla tvivel och dåliga beslut blir som bortblåsta.
För det är nog det jag är mest rädd för. Inte att saknaden och kärleken inte ska finnas där utan att misstaget ska vara näramare och lättillgänligare.
Ibland är det rätta inte så lätt. Men jag är inte själv, inte du heller.

En axel att gråta ut mot och kankse blir det sista gången på ett tag.
Njuta av närheten av den man älskar, kankse även det en sista gång på ett tag.
Man ska ju sluta när man är på topp för då är det det bästa man kommer ihåg och då är viljan och längtan att komma tillbaka som starkast.
Det ligger nog något i det så därför vill jag göra det nu.
Fast det här vill jag egentligen inte alls göra just nu.
Men kankse så måste jag.
Åh nej jag vill ju inte, det är typiskt mig.
Vill bara gömma mig i dina armar och inte titta upp förns alla andra glömt bort, inklusive jag själv. Och du.